KRISTINS GURKOR

Jag tänker på min farmor. Hon var en fin farmor. Kristin hette hon. Hon var hemmafru större delen av sitt liv och jag håller på att bli som hon. Jag vill sylta och safta jämt. Jag får impulser jag aldrig tidigare fått. Att göra egen inlagd gurka var en annan planet bara för två år sedan.

Nu köper jag ett kilo västeråsgurka och krondill så att den ekonomiska ruinen är nära. Bakom mig i kön när jag lägger upp dillen, gurkan, ättikan och senapsfröna på bandet står två fnissiga tonåringar och jag får alldeles för mig att det är mig de fnissar åt. Men det gör mig inget alls, jag känner mig lite stolt över min blivande inläggning som ligger i sina beståndsdelar på varubandet.

Vad är det för drift som slagit klorna i mig? Ja, inte bara i mig förresten utan i alla möjliga surdegsbakande iphoneinnehavare, marmeladkokande akademiker, svampplockande loppisfyndare? Är det ett nostalgiskt hemmafruideal från 50-talet som spökar? Är det gröna vågen?

Det gör detsamma. Jag vill göra inlagd gurka, oavsett vad.

Kristins snabbgurka:

1 kg små västeråsgurkor

3 matskedar senapsfrö

mycket krondill

vitpepparkorn

bitar av hel pepparrot

1/2 liter inläggningsättika (läs på flaskan hur den ska spädas med vatten)

4 1/2 deciliter socker

1 deciliter salt

Tvätta och skiva gurkan.

Skala och tärna pepparrot.

Skölj dillen och klipp den i lagom kvistar.

Lös socker och salt i ättikan.

Varva gurka, dill och kryddor i rena glasburkar.

Häll på lagen tills det täcker gurkan.

Låt stå svalt i 14 dagar.

Känn dig som vore du en hemmafru från 50-talet.